Balansen mellan trygghet och panik har jag alltid sagt är svår. För mig är den svårare än aldrig förr just nu. Min tanka är: Tänk om jag hjälper andra för att kunna balansera upp mig själv. Att jag behöver känna att någon behöver mig för att kunna känna att jag räcker till.
Men frågan är: Hjälper det mig?
Jag är ur balans och jag kommer vara det ett tag. Men jag tillåter mig själv vara det, och vad jag har hört så är det bra. Att tillåta sig själv vara ledsen ska tydligen vara den bästa medicinen, även om man vet att det inte är värt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar