Sinnessjukt..

Ett telefonsamtal av pappa gjorde mig lättad. Jag grät och grät i mängder. Jag sa precis vad jag tyckte och tänkte, jag fick ur mig allt jag ville ha sagt. Att jag kände mig sviken, att hans fru är helt dum i huvudet, att jag inte har vart hos honom på flera månader för att jag inte känt mig hemma på flera år. Jag önskade så mycket att kunna få fira min 18 årsdag i mitt hus, men jag kommer vägra fira min födelsedag mellan berg av flyttkartonger.

Är det inte helt sjukt att behöva plinga på dörren innan man går in, fast man har nyckel, nyckel till sitt egna barndomshem, nyckel till huset som jag och mina syskon har växt upp i, nyckel hem till MIN pappa? Kim va 2,5 Ola va ett halvår och jag kom 7 år efter... "Ni bor inte här, så jag tycker faktiskt ni får knacka på innan ni går in." Precis dom orden sa min egna pappas fru till oss.

Han ringde för att berätta att dom skrev på papper igår på ett hus i Stuvsta som dom flyttar till 16 maj, 11 dagar efter min födelsedag. Timing kallas de va? Jag hoppas verkligen att hon är nöjd nu, jävla råtta, precis vad hon är, en råtta.

Samtidigt som jag är så fruktansvärt ledsen över att han ska sälja huset och för att han sviker mig, så är jag så lättad över vad jag har sagt.