Såhär är det

Jag vill inte sitta och förklara mig, jag vill inte ha några negativa kommentarer, jag vill inte behöva visa att jag är ledsen för att folk ska förstå att jag tycker att det är jobbigt. Men allt verkar jag få göra iaf...

Jag och Emil försökte verkligen få det att fungera, men jag tror båda kände att de inte gick. Emil sa nånting i stil med: När båda går med en klump i magen så är de nog bäst att försöka fortsätta som vänner.

De känns som att beslutet var ganska gemensamt och att vi båda va överens om att vi skulle gå skilda vägar. Men de kanske bara är som de känns..

Vi hade det väldigt bra till en början, men allt blev sämre ju längre tiden gick. Vi har måna fina minnen och jag kommer sakna honom, han kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta. Tack för den här tiden, Emil.

Inte nog med att jag har de här som tynger mig, så vänder min mor och bror ryggen till och jag förstår inte varför....

>Det blir bättre med tiden<

//Ida Axelsdotter Jamalainen