En människa

Trots att du förlorat så mycket för någon dag sedan, så känns de som att du har allt kvar. Eller är de bara de som va allt för mig, som du har kvar?
Jag måste erkänna att jag är avundsjuk på vad du har i ditt liv. Att du klarar av att ha kvar de jag en gång förlorade. De jag levde för, mer eller minde, för bara några få år sen. Jag saknar de, något fruktansvärt. De gör ont när jag tänker på de. Vad jag förlorade, hur jag förlorade de. Jag längtar tillbaka, varje dag. Jag skulle kunna offra mina ena hand för att spola tillbaka tiden 3 år. Jag hade ett perfekt liv då, vad jag minns. En underbar familj, en underbar pojkvän, och framför allt, min bästa vän...

Med tiden förändras allt. Vare sig man vill eller inte. Man kan inte göra nånting åt de. Det bara händer.
I de här fallet - till de sämre. I andra fall kanske till de bättre.

Nu sitter inte jag och klagar på de jag har nu. Jag har de bra och trivs med mitt liv som jag lever, men jag tänker ofta på hur allt var förut. Jag kan inte låta bli att fundera på hur allt hade vart om jag gjorde saker och ting annorlunda då. Hade du fortfarande funnits kvar då?

>En stor längtan tillbaka<

//Ida Axelsdotter Jamalainen