Erik, min barnboms vän, som jag känt enda sen jag föddes. Som tog hand om mig när jag va liten, som jag såg upp till eftersom han är 3 år äldre.. Han som jag träffade senast förra fredagen, för 9 dagar sen.. Han va samma Erik då, samma pigga och glada Erik.. Direkt när han såg mig gav han mig en stor kram och lyfte upp mig i hans famn. Och jag kände inte förän jag fick veta de ofattbara, hur mycket jag verkligen uppskattade att träffa honom då, även om jag bara såg honom en halv minut för att jag va tvungen att rusa iväg...
Erik låg i lumpen och hade kört någon form av lastbil en längre sträcka. Han microsomnade en kort sekund och frontalkrockade med en annan lastbil. Han ligger nu på Eskilstuna Akademiska. Har vart tvungen att kapat vänster ben 10 cm nedanför knät, eventuellt har han ingen syn på vänster öga och just precis nu ligger han på operation för att försöka rädda vänster arm. Annars är den också borta.. Ansiktet är helt förstört. Näsan finns nästan inte kvar och han har inga tänder kvar.
Han ligger i respirator och är nedsövd. Han har blödningar i hjärnan, men läkarna tror att han inte har påverkats psykiskt av olyckan.
Hans mamma va här idag och hade bilder med sig på Erik från sjukhuset och de syns verkligen inte att de är han.. Alla slangar, alla prylar han har på sig och har runt omkring sig.. Jag kan inte se nånting annat framför mig.. Man ser inte att de är han.
Erik va min bästa vän när vi va små och att nånting sånt här händer just honom.. Jag får inte in de i mitt huvud. Han va inte värd de. Han är världens snällaste människa!! MEN JAG VET!, Jag har bestämt mig för att han kommer klara de här. Han är en stark människa.. Han kommer fixa de här. Krisen är inte över än, men han kommer överleva. Jag vill tro de..
>Jag tänker på dig<
//Ida Axelsdotter Jamalainen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar