Jag trodde att jag kände dig från botten av ditt hjärta, men nu vet jag att jag hade fel. De är med rödsprängda och tårfyllda ögon jag skriver de här och jag hoppas du förstår vad du gjort. Du va en av mina bästa vänner och en av dom som kände mig bäst. Du va den som alltid ställde upp på vilken tid på dygnet som helst. Den som stöttade mig genom allt och som förstod vad jag gick igenom. Den som jag skrattade tillsammans med. Allt va ömsesidigt mellan oss, tills idag. Kärleken är blind och väljer du den framför stark vänskap så hoppas jag du vet vad du gör. En gång för länge sen valde jag mellan samma sak, dig och kärleken, men jag kämpade för att få båda, och jag lyckades, men gör du inte desamma för mig så vet jag att du inte är den jag trodde du va. De har funnits många gånger då jag tänkt bryta kontakten med dig, men kämpat för att inte bryta de jag lovade, de vi lovade varandra, att aldrig lämna den andra. Tyvärr kunde inte du hålla de löftet.
Mer besviken och ledsen som jag är på dig nu, har jag nog aldrig varit sen pappa ville skilja sig från mamma.
Jag sa att jag önskade att de skulle skita sig för dig med kärleken så du fick stå ensam kvar, och en del av mig menad de, men en annan del menar tvärt om, och de vet du.
Tack för ett års stark vänskap, jag vill aldrig att du kommer tillbaka.
Hejdå, Johan Liefvergren.
>Jag förtjänar bättre...<
//Ida Axelsdotter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar